Det här med att ha en blogg är inte riktigt min grej egentligen, jag är vilket fall inte speciellt flitig. Men jag behöver ha den för min egen skull har jag kommit fram till. Det blir ganska ensamt ändå. Jag pratar ju med min familj, de är ju lika insatta i hela den här processen som jag, bortsett från detaljen att det är jag som har ramen på benet och inte dem. Men förutom dem så är det ingen som förstår, vilket självklart inte är så konstigt. Alla håller på med sitt på sina håll, det är bara så det är. Så då måste jag ventilera på något sätt, och även om det ibland är väldigt få som läser det här så räcker det med vetskapen om att någon kan läsa det här, om de vill. Det är ju ändå en envägskommunikation, det skapas ju ingen dialog utan det är ju i princip bara jag som pratar med mig själv, vilket är själva konceptet kring en blogg - och det räcker bra för mig. 

Som mänsklig varelse tänker man ju otroligt mycket, det är en egenskap vi har tack vare våra superavancerade hjärnor, och ibland måste det ju lättas lite på locket bara. 

 

Jag tänkte på det, hur långt tre månader är på en ettårsperiod. Det är ju ändå en fjärdedel. En fjärdedel av det här året har jag varit fysiskt och psykiskt tyngd av det här åbäket på benet; jag har försvagats, jag har inte kunnat gå. En otrolig kontrast till de tre fjärdedelarna jag haft utan åbäket. Jag är funtad så att jag är beroende av balans, det spelar ingen roll vad jag gör, men alltid försöker jag följa det som skulle kunna vara mitt livsmotto: att ha balans. Om det så handlar om att se till att äta varierat, så vill jag ha balans. Lite varje. Blandat. Lagom.

Hela den här... upplevelsen? Kan jag kalla det för det? Det är ju inte en resa till Indonesiens kulturkvarter, men det är inte heller något så banalt som en enskild händelse... Ja, hela den här upplevelsen säger jag då, har påverkat mig på så många plan, och liksom suddat ut många fält av den jag var innan. Inte riktigt så att jag blivit personligheetsförändrad och vill byta namn och stad, men mycket rent fysiologiskt. Året innan operationen var jag i ganska okej fysisk form i den bemärkelsen att jag kände mig ganska stark och hade koll på mig själv - jag visste att operationen väntade och hade fått direktiv att träna inför det. Tränat har jag alltid gjort mer eller mindre, allt efter förmåga och dagsform, så det var ingenting jag behövde anstränga mig för. Återigen, jag hade en balans. Sen plötsligt, från ena dagen till den andra; från onsdagen den 16 september till torsdagen 17 september hade allt förändrats och jag var plötsligt totalt nedbruten, svag och kunde inte ens gå på toa själv. Det var absolut inget trauma, jag vet ju att det är tillfälligt och intenting kom som en chock, men det gör det inte mindre påtagligt. Balansen hade rubbats något oerhört. Plötsligt bestod variationen av huruvida jag skulle sitta upp eller ligga ner. Och så var det med det. Valfriheten ersattes av nya begränsningar, och mitt så kallade livsmotto var inte längre möjligt att följa. 

Nu är det jag längtar mest efter just den här balansen, valfriheten att kunna variera och skifta läge. Antagligen den sak jag kommer uppskatta mest när jag så småningom blivit mig själv igen. Det, och att kunna ha långbyxor, jeans. Shit vilken lyx.