Gick upp vid fem igår morse och åkte livsfarligt-och-omöjligt-att-slappna-av-taxi in till Karolinska sjukhuset. Fick byta om till jättesärken till sjukhusskjorta och de otroligt charmiga sjukhusstrumporna, skickades upp till operationsvåningen, fick infarter och smärtstillande och skjutsades sen in på operation där jag somnade sött i narkos till ljudet av syrgasmaskinen.

 

Redan klockan elva vaknade jag på uppvaket, väldigt groggy och med en käke som krampade. Det var faktiskt väldigt obehagligt, kunde knappt prata och det var till och med lite svårt att andas. Tydligen berodde det på att jag legat på mage under operationen och vart tvungen att ha bitblock i munnen. Tack och lov var det borta efter några timmar. Fick åka hem redan samma eftermiddag, blev hämtad av mamma och pappa, men innan vi kunde åka raka spåret hem var vi tvungna att åka till Team Olmed för att ta mått för en fotplatta som ska tillverkas till mig. Bandagepaketet ska bara sitta på i knappt en vecka. Foten är rejält uppspänd redan nu, men en platta behövs för att det ska hålla bättre i längden. Läktiden för det lilla senhelvetet är sex veckor, och rörligheten är ganska så minimal. Så nu får jag börja om från början igen, i varje fall ta några steg bakåt. Lite surt känns det såklart eftersom jag senaste veckan börjat känna mig starkare och rörligare i resten av benet, och till och med har kunnat sova bekvämt. Men ibland måste man ta ett par steg bakåt för att kunna ta sig framåt sen :) Det är ju vad allt det här handlar om.

 

Idag mår jag mycket bättre än igår, har bara lite ont i halsen från slangen och är såklart ganska trött. Men nu är det i alla fall gjort och jag fokusera på att bli bra igen! Jätteskönt att jag slapp stanna flera dagar på sjukhus den här gången. Sjukhus bra men hemma bäst.