Som jag skrev i mitt förra inlägg, 26 procent på skämt och 74 procent seriöst, så känns det som att jag väntar på så väldigt många saker just nu. Saken är ju den att jag inte väntar passivt på allt, jag ligger ju inte i sängen och väntar på att benet ska bli starkt och friskt och att allt ska bli bra när ramen är borta. Jag jobbar för det varje dag med ett sjukgymnastikprogram, två gånger i veckan träffar jag min sjukgymnast och resultatet av det blir att jag för varje dag kan gå mer och mer utan kryckor. Självklart ser jag ut som en skadeskjuten åldring, men jag går i alla fall. Bara frihetskänslan av att kunna bära saker med båda händerna är halvsvår att beskriva. Jag kan ta en tekopp i ena handen och min dator i den andra, och går allt enligt planerna har jag efter avslutad promenadsträcka både vatten kvar i tekoppen och en hel och inte vattenskadad macbook. Det är stora framsteg för mig. 

Samtidigt är ju allt en lång väntan - jag väntar på att det här benet ska bli bra så att jag kan träna det helt friskt, så att det blir tillräckligt starkt för att jag ska kunna genomgå operation för nästa ben. Den typen av väntan är lite tröstlös. Jag är ju inte klar när jag är klar. Det är lite som skolavslutningarna i gymnasiet, "YES jag klarade ettan, nu är det bara tvåan och trean kvar". Den känslan är inte alltid motiverande, samtidigt som jag som sagt vill göra så mycket och lära mig så mycket. 

Där kommer en positiv sak ur detta: Jag har fått otroligt bra tålamod, jämför med innan. Jag har alltid varit väldigt otålig, allt ska hända på en gång nu nu nu, för varför vänta? Jag förstår fortfarande inte varför folk väntar med en del saker - vill du verkligen måla om i köket ja men gör det då, varför skulle det passa bättre om 13 år? - men de saker som jag vet tar tid har lärt mig att bli tålmodig. Mer accepterande. Vissa saker tar helt enkelt tid, en del grejer kan inte bli bra om de påskyndas. Men att måla om köket, det blir lika bra imorgon som om 13 år.