Nu har det gått en vecka sedan operationen av hälsenan. Jag har haft den fixerad med en linda, och har haft ganska så ont. Faktum är att det för varje dag blivit värre och värre, och mycket sömn har det inte blivit på nätterna. Inatt somnade jag nog inte förrän vid 04 eller 05, antagligen av ren utmattning, för morfintabletten jag har att ta vid sådana tillfällen hjälpte inte. Jag fick till och med klippa upp lindan en liten bit, tyvärr var saxen jag hittade så dålig så det gick inge bra.

 

MEN, idag hade jag en tid på Team Olmed inbokad, så dit åkte jag. Där skulle jag få en platta som ska hålla i fixeringen resten av tiden. Så de började med att ta bort lindan. OCH HALLELUJA. Visserligen såg min fot ut som någon främmande varelse, ihoptryckt och lite deformerad som den blivit under sjukhuslindans pressande, men åh vad den (och jag) blev lättad när lindan försvann. Efter det fick jag en specialtillverkad platta som foten ska vila mot, plattan sitter med typ spännband i åbäket (ramen) och på det viset ska foten hållas fixerad de kommande fem veckorna. Och jag kan säga att min fot fortfarande sjunger Halleluja. Den njuter av sin nya frihet. Jag har knappt haft ont sen vi var på Olmed. Vi, jag och foten alltså. Ja, och mamma och pappa för att de var nyfikna. Och för att jag behövde skjuts.

 

Så nu sitter den där, fotfrihetens platta. Jag ska själv se till att stretcha foten så att jag får de sista graderna som behövs för att foten och hälsenan ska fungera i framtiden. Det blir nog bra. 

 

Mitt ben är alldeles varmt och gosigt. Jag tror foten tackar mig. Och jag tackar Team Olmed. Tack Olmed.