Det enda som egentligen händer med benet nu är att det ska växa ihop - vilket innebär väntan. Det enda jag gör på sjukgymnastiken är att nöta. Jag kan inte böja benet så många fler grader nu, det går inte att göra så stora framsteg förrän ramen faktiskt är borta. Så de stora milstolparna jag tidigare haft framför mig har jag nu klarat av och de jag ännu har kvar är långt fram. Det betyder att allt jag egentligen gör nu är att vänta. Jag tränar för ett mål som ligger långt fram, jag vet inte ens när jag kommer nå det - den dagen jag får ta bort ramen, åbäket, ställningen. Just nu känns det som att det aldrig kommer ske. Självklart kommer det ske, jag kommer bli av med den och kommer kanske aldrig mer behöva se den, men det ligger för långt bort för att tro på. Kanske inte långt bort rent tidsmässigt, det kanske bara är en och en halv månad kvar om jag är optimistisk. Snarare långt bort av just det där ordet kanske - det där ordet som indikerar att jag faktiskt inte vet, att ingen vet och att det är omöjligt att sia i. Ovissheten, om jag får lov att vara dramatisk. 

 

Jag fann lite tröst i att jag igår tog fram röntgenbilder från en del veckor tillbaka, de kan vara från mitten/slutet av oktober, och så jämförde jag dem med röntgenbilderna från den 23 november. Det var skillnad, det hade faktiskt läkt en del på en månad. Det gör mig ändå hoppfull och inte minst förväntansfull inför mitt nästa återbesök den 7 januari nästa år. Nu belastar jag dessutom på benet, jag kan under (väldigt) korta stunder vila hela min kroppstyngd på mitt ben med fyra frakturer tack vare den här (jävla) ramen. Och belastning är ju som jag skrev främjande för skelettets läkning. Så jag hänger på benet så fort jag får chansen. Och ibland tänker jag till och med att aah nu läkte det lite lite till, och känner mig tillfreds. Det är ändå det lilla som gör det. 

 

Jag tröstar mig också ibland med tanken över hur långt jag faktiskt kommit i processen. Jag tänker på dygnen efter operationen när jag var fullproppad med kemiska blandningar som fick mig att kräkas, att jag trots det hade ont och efter en smärtstillande morfinspruta småhallucinerade i ett dygn efteråt - jag vilade med stängda ögon och fick plötsligt för mig att det stod någon vid min säng, detta hände flera gånger tills jag blev irriterad på mig själv och somnade istället. Jag tänker också på veckorna efter operationen när jag hade så förbaskat ont från skruvningen, att hela dagar gick åt till de där minuterna av minimalt men djävulskt vridande av skelett. 

 

Idag är ramen bara en klumpig jävla accesoar som jag släpar runt på. Kroppen är stark och fri från medicin, smärtan är borta och mitt lidande består enbart av begränsningarna. Det är ganska bra med andra ord. Det mesta är ändå i-landsproblem. Herregud, hela processen är egentligen ett i-landsproblem. För nog har jag fått perspektiv på saker och ting efter att ha gått igenom den där första tiden. Nu ska jag bara sitta av tiden. Det går osökt till att jag liknar det vid att sitta i fängelse - baserat på den bild jag fått genom medierna, jag har uppenbarligen ingen aning om vad det innebär och gör antagligen en amatörs löjliga liknelse här - där den stora skillnaden är att istället för att jag sitter inlåst bakom ett galler sitter fastlåst i ett galler. Det är antagligen den sämsta liknelsen, men det närmsta jag kan komma en beskrivning av hur det ibland känns.