Igår måndag var det på dagen sex veckor sedan hälseneoperationen. På sjukgymnastiken fick jag då lite direktiv för hur jag ska börja röra på foten - som blivit väldigt stel och tråkig nu efter att ha varit stilla så länge. Jag ska börja vicka på foten, rita cirklar och rita alfabetet i luften med foten. Hittills har jag bara kommit till F eller G, efter det har jag tappat räkningen/tålamodet. 

 

Nu när det börjat bli kallare ute med minusgrader de senaste dagarna, så har jag börjat frysa lite extra om lilla benet. Ganska mycket extra faktiskt. Brukar ju normalt inte gå i shorts i december, men jag brukar ju inte heller normalt ha en järnställing på benet. Denna järnställning har ju då också den mindre fördelaktiga egenskapen att den drar åt sig kyla. Den här kylan fortplantar sig ganska snabbt till resten av metalldelarna i åbäket, bland annat till titanspikarna som går in i benet. Med andra ord; är det 5 minusgrader utomhus, då blir det (nästan) 5 minusgrader innanbens. Från och med nu är innanbens ett ord. Det isar verkligen i skelettet i hela underbenet, och är inte så himla superjättemysigt. Det här är ett dilemma jag håller på att fundera på en lösning för, men det är lite knepigt, särskilt rent praktiskt. Förbannade dessutom teknikframgångarna lite i söndags när jag hade på ljusslingan, för det är ju självklart LED-lampor. Gamla lampor blir åtminstone lite varma. Så där fanns ingen värme att vinna. Trodde jag aldrig skulle säga detta, men just ur den superspecifika aspekten så var det bättre förr.