Satt nu här och tänkte på saker som jag aldrig lyckas lära mig, hur mycket jag än försökt har jag liksom aldrig fått in en del saker i huvudet. Till exempel: Jag kan stava, har aldrig haft svårt för det eller så, men det finns ett ord som gör att jag sliter mitt hår (snart flintis) varje gång jag ska skriva det: Hittills. Japp, nu googlade jag för att dubbelkolla att jag skrev rätt. Annars har jag en tendens att skriva hitills, hittils eller till och med hitils - alla versioner lika bedrövliga och pinsamma. Jag får googla nästan varje gång jag ska skriva ordet, för jag glömmer varenda förbenade gång bort hur det faktiskt stavas.

 

 

En annan grej jag aldrig lär mig är var potatisstickan - den där pinnen du stabbar potatisen med för att se om den kokat klart - ska ligga i våra kökslådor. VARJE gång står jag och velar, och 8 av 10 gånger blir det fel. Jag kan inte lära mig, det är helt jäkla omöjligt. Har funderat på att sätta en lapp på insidan av en låda, typ "Här ska den ligga, din dumme fan". 

 

En tredje grej jag inte verkar ha lärt mig ännu är att hålla mig borta från stress och press. Jag hade skyhöga prestationskrav på mig själv i skolan, grundskola som gymnasium, samtidigt som det hände en särkild stor grej i mitt liv som gjorde livet förjävligt. Jag mådde riktigt pissigt, och hade då samtidigt mycket prestationsångest. Efter studenten släppte det där med prestationsångesten, och jag mådde bättre än vad jag gjort på ett bra tag - något som jag tror de flesta som gått tre år i gymnasiet känner igen sig i. Men, det dröjde inte länge innan min hjärna blev rastlös, jag behövde något projekt att hålla på med. Även om prestationsångesten var borta så finns prestationskraven alltid kvar. Så jag startade ett företag i höstas. Saker och ting har ju självklart inte gått som det är tänkt på vissa punkter, och bitvis har det varit lite tufft. Det här visste jag om, och jag visste att jag skulle gå in i det med 100% engagemang, för det är tydlligen så jag fungerar. Det kan vara användbart ibland, men baksidan av det är att motgångarna blir större och jobbigare då. Tillsammans med allt kring operationen och benet som pågått i snart fem månader, har jag börjat känna den här ångesten igen. Jag känner det direkt i kroppen, det blir väldigt fysiska symptom, allt bilr tungt och ännu jobbigare. Så uppenbarligen har jag inte dragit lärdom av senaste perioden med prestationsångest och press. Antagligen kommer jag inte göra det förrän den dagen jag springer in i en vägg eller så, om ens då. 

 

Jag har generellt sett lätt att lära, men det här är verkligen tre omöjliga exempel. Vissa av dem kanske något mer banala och futtiga. Samtliga är dock i-landsexempel. Kommer jag någonsin lära mig? Vem vet. Jag ska fråga min mamma var potatisstickan ska ligga, och sätta en lapp i kökslådan i alla fall. Någonstans måste jag ju börja :)