Skrev ju sist om väntan, och att inte vara klar när jag är klar.

Faktum är att jag funderat lite kring det, och i fredags kväll när jag träffade några vänner så nämnde jag mina funderingar högt för första gången, och det var en lättnad att kunna säga det. Det är inget stort avsöjande på gång här om du nu tror det, det är bara jag som bygger upp det på ett onödigt dramatiskt sätt. Förvänta dig ingenting djupt eller insiktsfullt heller.

Det jag tänkt på är att jag vill ta en paus mellan den här operationen och nästa. När jag fått bort ramen/ställningen/åbäket kommer det ju naturligt dröja ett tag tills benet återhämtat sig tillräckligt för att orka en operation av andra benet, men jag har tänkt på ifall jag mentalt verkligen har återhämtat mig tillräckligt för att orka en till så snart. Nästa skulle kanske bli i vår eller till och med framåt sommaren, det beror ju på - men i vilket fall känns det ganska utmattande. Och tråkigt. Jag vill nog ha våren och sommaren för att ta igen lite, på alla sätt och vis. 

Jag vet inte vad min läkare tycker om det här men han har i alla fall varit tydlig med att ta en sak i taget, och det är ändå jag som bestämmer i slutändan - faktiskt. 

Jag har ju hela tiden varit inställt på att göra alla operationer så tätt som möjligt för att bli av med dem och gå vidare med livet, men samtidigt vet jag ju inte ens vad jag ska gå vidare med sen. Jag har inga planer på att flytta utomlands eller resa i flera år framöver, jag är ganska säker på att jag kommer stanna här, så varför inte ta det lite lugnt istället? Jag har varit så stressad över att behöva planera saker efter att jag kanske är opererad igen om ett par månader. Jag kan inte bestämma något för sommaren, jag var inte ens säker på att jag skulle kunna gå till Håkan-konserten i juni - eller ens min 20-årsdag.

Att ta våren och sommaren för att ladda hjärnbatterierna och träna upp benet och kroppen efter den här nedbrytningen som operationen faktiskt inneburit känns som ett väldigt bra alternativ. Moget på något sätt. Att inse att jag inte klarar allt på en gång och att saker och ting måste få ta lite tid känns ganska lättande. 

 

Jag friskskrev mig häromdagen, eftersom jag börjat jobba och inte orkar hålla på och trixa med halvtidssjukskrivningar eller liknande. Orkar inte ens fatta vad allt det där betyder, och de är smått omöjliga att få tag på de jävlarna där människorna. Hej då försäkringskassan, tack för den här gången.